När jag var liten brukade vi ha såna där små grejer som vara "våra". Som till exempel när jag gick ut till honom i skogen om han var där och jobbade och jag hade med fikakorgen och vi tände eld och jag klättrade i träd och bara kände mig sådär otroligt trygg som man gör med den där mannen nära. Eller alla hästtävlingar och träningar som han och mamma åkte Sverige runt med mig. Eller den där "dattenleken" som vi kunde köra på nästan hela grusvägen från huset ut till busshållsplatsen där skolbussen skulle hämta mig för att ingen av oss kunde sluta. Vi är lika envisa båda två så att förlora var liksom inget att välja. Gissa om jag har skrattat mig tokig av det där. Eller vid kvällsmaten då han åt filen fort och den hamnade lite i mustaschen och jag fnissade och han undrade vad det var.
I alla fall. När man själv blir vuxen och får egna barn, då är det inte så ofta man har möjlighet att träffa sina föräldrar alldeles själv för mina små är ju så rysligt frälsta i dem. Men nu har jag gjort det. Min pappa var här i krokarna för han ville titta på min Jonathan som har fotbollsskola denna veckan och lämna en kajak till min bror och lite sånt. Vi tog en lunch först vid golfbanan med den där utsikten ni ser här på fotot över. Sen tog vi bilen och åkte på en biltur i pappas barndomstrakter som gjorde mig salig. Salig över hur vacker världen är och över hur tacksam jag är att ha den där pappan. Klart att vi också tänker olika om vissa saker ibland för vi är ju två olika personer. Men ändå väldigt lika. Ett föredöme och en trygghet i mitt liv.
Så kom vi då tillslut fram till en gård där han bott. Min pappa. Där han upplevt sina barndomsminnen och sprungit på ängarna, slitit och gnolat, druckit jordgubbssaft i trädgården, åkt sparktåg på vintern och skalat potatis på sommaren och kokat dem i den där stora grytan som han minns precis vart den stod. Vi gick på stigar där älskade farmor och farfar en gång gått och längtan efter dem liksom tar tag i mig lite extra vid såna stunder. Där bodde pappa med min farmor och farfar och sina syskon. Jag minns att jag när jag var liten ville att han skulle berätta sagor vid läggdags om hur det var när han var liten. Den där gården var många gånger med i berättelserna och nu när jag ser den får mina bilder verklighet.
När jag var mindre uppskattade jag inte de där "söndagsturerna" i bilen med familjen på samma sätt, för då kunde vi exakt de där berättelserna om den där skolan i ett litet samhälle där pappa gick när han var liten och var de spelade kula och vart de hoppade längdhopp och allt sånt. Men nu. När jag ska föreställa vuxen, fast ändå pappas dotter, då är de där berättelserna så betydelsefulla så de stannar där i bröstet som någon slags påminnelse om att de där vill jag aldrig glömma. Att få veta hur han levt sitt liv innan jag fanns och vad som har format honom till den han är.
Jag skulle kunna bli väldigt djup och skriva en avhandling om hur tacksam jag är över honom och min mamma och att de gett mig tre syskon. För jag vet att det finns många som inte haft eller har en sån uppväxt som jag haft och då känns det lite som min skyldighet att vara förgjordat tacksam. Men jag slutar nu här och avrundar med att den där pappan är den bästa pappan som gått i ett par skor.
Verkerligen.
Kram från mig :)
